Enkelt B&B-recept: 

2 stallboxar
1 sädesmagasin
1 tonårsrum
1 förvaltarbostad

Det tog oss bara några veckor att förstå att  vi nu satt i kassan på Ebberöds Bank. Pengarna rann ut fortare än de rullade in. Det koshervin Tuan och Dilys lämnat efter sig var i och för sig bland de allra bästa i sin kategori, men inget för den kräsne konsumenten. De sydafrikanska judarna var alldeles för få, orderstorlekarna för små och den etablerade prisnivån för låg.

Vi var alltså tvungna att hitta en alternativ inkomstkälla. Den enda tillgång vi hade utöver vinet var byggnader, så beslutet blev enkelt; vi hyr ut rum. Problemet var att på sin höjd två av de tänkbara utrymmena kunde passera som gästrum. I förvaltarbostaden hade vi, mot en blygsam hyra, redan en hyresgäst som vi ärvt av Tuan och Dilys. Huset, som bestod av vardagsrum, kök, sovrum och stort bad-rum, samt en muromgärdad innergård kallade vi för Riverside Cottage, eftersom den låg närmast floden. Den lilla stuga de byggt åt sin son när han kom upp i tonåren hade det mesta som krävdes, men behövde en renovering och lämpligt möblemang. Stugan låg på vår egen innergård invid poolen och kom därför att heta Poolside Cottage.

Av återstående byggnader identifierade vi de två stallboxarna som tänkbara gästrum. Problemet var att de saknade i princip allt. Det var två utrymmen på ca 3 x 3,5 meter vardera med en sadelkammare emellan som mätte ca 1,5 x 3,5 meter. Råa hålstensväggar, grovt betonggolv och ett korrugerat plåttak. Här behövdes el, vvs, fönster, isolering, ytmaterial och en massa annat. Sadelkammaren delades på mitten och blev till två duschrum. Utanför låg en foderplatta som inte ens full-om-natten gäster skulle kunna föreställa sig som solterrass. Markarbeten var således också att vänta, och när vi ändå höll på lade vi ner en glasfiberpool på 3 x 4 meter utanför. 

Längst in i hörnet av det som fungerade som traktorhall låg ett utrymme som användes som sädesmagasin. Eftersom vi inte hade några hästar, eller planer på sådana, behövde vi inte hö eller ensilage. Sagt och gjort, magasinet kom att bli det rum vi sedan kallade Olive Grove Cottage, men som ofta refererades till som "bröllopssviten". Det blev det sista av rummen som färdigställdes och vårt första brudpar som fann varandra i den stora dubbelsängen checkade in i januari 2009.

Strax dessförinnan tog vi oss an förrådet som använts som konstnärsateljé. Det skulle nu bli frukostmatsal och vinprovningsrum. Kortväggen i väster lutade så mycket att vi förstod att den måste rivas och muras upp på nytt. När vi ändå var i farten snickrade Alf ihop ett två och en halv meter brett dörrparti av olika delar med små rutor och spröjs för att öppna upp för den fina kvällssolen som kom in genom olivlunden ovanför. Utanför dörrpartiet anlade vi en liten terrass under tak och längre ut två större terrasser i två nivåer. Från terrasserna hade man sedan en fin utsikt över vinodlingarna. I andra änden av rummet byggde Alf ett litet kök med en bardisk framför. Här hackade Marie under åren ett par tusen fruktsallader och Alf öppnade ett par tusen flaskor vin inför vinprovande gäster.

Ombyggnationerna och renoveringarna tog ett drygt halvår. Arbetsinsatserna fördelades såtillvida att vår förman Davids pappa Pieter Botha tog hand om det strukturella byggandet, dvs gjutarbeten, murning och putsning. Pieter var då i sjuttioårsåldern, en murare och byggare av den gamla stammen, framför allt suverän på putsning och att cementslipa golv. Att han såg ganska illa kompenserade han med femtio års erfarenhet. Till sin hjälp hade han två-tre "boys" som han skrek och skällde på oavbrutet. Alf stod för planering och byggledning, samt lade klinker, gjorde snickeriarbeten och hjälpte till med en del installationer. Marie stod för inredning och möblering av rummen. Huvuddelen av el- och vvs-arbetena gjordes av inhyrda hantverkare.

Under dessa år hade vi nästan uteslutande två kategorier av gäster; svenskar dominerade under sommaren och sydafrikaner under vår, höst och vinter. Antalet var nog ungefär lika många om vi skulle summera dem så här efteråt. Av sydafrikanerna hade de allra flesta en sak gemensamt... de skulle på bröllop på något av de ca 5-6 s.k. Wedding Venues vi hade runtomkring oss.

För det mesta var de gäster på dessa bröllop, men ibland var det brudparet, eller deras föräldrar, som valde att bo hos oss. När så skedde höjdes stressfaktorn på gården några hundra procent timmarna innan vigseln när sminköser, manikyrister, frisörer, fotografer, brudtärnor och best men trängdes kring de nervösa huvud-personerna. Och om fem tärnor hoppat runt i bröllopssängen var det bara att byta lakan och strö ut rosenbladen igen.